0

Reflektion kring min adhd-diagnos...

I höst är det fem år sedan jag fick den där adhd-diagnosen som vände upp och ned på allt samtidigt som flera pusselbitar föll på plats.
Varför ville jag ens ha veta om jag har diagnosen?
– Jag hade känt mig kaosig och rörig, haft svårt att lära in grejer, snabba humörväxlingar och ibland lite för stor impulsivitet... hela livet. Jag hade känt att jag inte passar in. 
Jag har supersvårt att passa tider och missar allt som jag inte skrivit in i min kalender.
Så jag ville väl ha ett svar. 
Hur kändes det att få svaret då?
– Som en lättnad. Jag är inte hopplös, slarvig och lat. Jag kämpar men det blir fel ändå. Nu kommer folk att förstå. Äntligen. Och jag kommer att få hjälp att bemästra vardagen och livet. 
Jag ville berätta för alla om min adhd, och efter ett par dygn skrev jag det första blogginlägget här:
 

Jag vill berätta om min superkraft

 
Inlägget delades helvilt och resulterade i ett reportage i morgontidningen. Jag kände mig stark, oövervinnerlig och bekräftad, men samtidigt vilsen och skör. 
Och hjälpen dröjde.
När någon infrågasatte min diagnos kunde jag inte annat än att hålla med. Jag gick kurser på psykiatrin och fick några fina vänner. Men hur mycket lärde jag mig egentligen?
Undrar nu...
Var det rätt eller fel att utredas?
Det är lätt att ställa sig frågan när det ska sättas stopp för att personer med adhd ska kunna bli poliser, eller när jag inte har rätt till sjukförsäkring hos Länsförsäkringar på grund av min diagnos.
På Länsförsäkringars webbplats kallar de dessutom ADHD och autism för psykiska sjukdomar, vilket är fel bara det. Det finns så mycket fördomar och missförstånd om adhd så att man blir mörkrädd.
Har diagnosen hjälpt mig på något sätt?
Njae... Inte så mycket, tror jag. Men jag funderar på att ta upp medicinfrågan igen, och om jag hittar en bra medicin som hjälper, så kanske jag tar ett skutt framåt från mitt vims-träsk. Hoppas det!
 
 Jag testade adhd-medicinen Concerta men den funkade inte alls. Och jag tyckte det var så obehagligt att göra urinprov på en toalett där sköterskorna har insyn, så de ska se om man tagit för mycket eller för lite medicin. Jag kände min misstänkliggjord och rädd av hur denna till viss del narkotikaklassade medicin skulle påverka mig. Jag läste om jobbiga bieffekter och gruvade mig för läkarkontakter, blodtrycksmätning och urinprov. Till slut struntade jag i alltihop.
Vad är mina största adhd-relaterade problem just nu?
– Strukturen som är så svår att hålla när man driver eget företag. Att få ändan ur vagnen och göra allt som behöver göras, och att hålla intresset vid liv. 
– Den där intensiva lågan som tar eld och brinner ivrigt tills den lika snabbt stendör. Jag vill så mycket! Men jag vet inte hur länge viljan kommer att finnas där. Jag är känslostyrd och tröttar ut mig bara genom att bearbeta alla tankar och allt kaos inne i huvudet. Att reda ut allt och samtidigt hålla koll på möten och annat.
– Humörsvängningarna. Jag har skannats för bipolaritet, men det är tydligen min adhd som får humöret att åka berg-och-dalbana. Det gör at jag fungerar olika bra olika dagar.
Jag har det dock bra.
Det bästa för mig är säkerligen att driva min egen firma. Det innebär färre tider att passa, och jag kan styra företaget mot en verksamhet som jag trivs med och samarbeta med människor jag gillar. Jag är fri.
Jag vill tipsa er om senaste avsnittet av bästa ADHD-podden där Lotta Borg Skoglund på Smart psykiatri intervjuas. Hon säger så himla mycket bra om tjejer och kvinnor med ADHD, och om sambandet med våra hormoner. 
Har ni egen erfarenhet av adhd?
Tar ni medicin? klarar ni er bra ändå, eller har ni andra trick för att klara av vardagen?
Kommentera gärna! 
Ha en fin helg och tack för att ni orkat läsa! <3